Maarias berättelse, berättad av dotter Pauliina

Bröstcancer från dotterns perspektiv

Det var en vacker höstdag den där torsdagen i september 2011. Jag väntade på att min mamma Maaria skulle komma hem mitt i natten från en veckas semester i Spanien. Ingen kunde ha anat att just den här torsdagen skulle förvandlas till en sådan mardröm, även om det fanns en del mörka moln som redan hade börjat hopas vid horisonten.

En förändring i mammas ena bröst hade upptäckts en vecka tidigare. Mammografin visade ingenting men ultraljudet tydde på en vävnadsförändring. En nålbiopsi hade gjorts, och vi gick nu och väntade på resultatet av den.

Mamma var nervös och orolig under semestern, och ringde flera gånger från Spanien och grät. Jag gjorde allt jag kunde för att lugna henne som var ensam på sin resa. Jag trodde inte att hon skulle behöva oroa sig över biopsin. Så jag svarade glatt i telefon den där ödesdigra torsdagen. Mamma skrämde mig livet ur mig när hon skrek rakt ut: ”Det är cancer!”

C-ordet

Hennes ord for fram och tillbaka i min hjärna. Jag kommer ihåg att jag tänkte: ”Nej, det kan inte vara sant.” Och nu var hon i ett annat land och allt hon kunde säga var ”cancer”.

Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag försökte lugna ner mig medan jag grät. Man kan inte förbereda sig på sådana här situationer i en familj. När vi hade lagt på fortsatte jag att gråta. Sedan ringde jag mina vänner och grät. Ordet ”cancer” ekade i huvudet.

Ett tag var jag rädd för att det värsta skulle hända, men jag lyckades skjuta bort den tanken. Jag bestämde mig istället för att vi skulle ta oss igenom det här, kosta vad det kosta ville, och framförallt skulle vi göra det tillsammans. Samma eftermiddag ringde jag vårt regionsjukhus, som lovade bästa möjliga vård och omgående behandling.

Men ju mer jag tänkte på att mamma skulle behöva gå till ett sjukhus, en miljö som jag inte alls trodde skulle vara bra för henne, började jag fundera på om det fanns andra alternativ. Från vänner fick jag rådet att besöka en webbplats för en privatklinik som hette Docrates och när jag gjort det bestämde jag mig för att ringa till Docrates direkt på fredagsmorgonen.

Mamma låg och sov efter den sena hemkomsten från Spanien när jag ringde Docrates nästa morgon. Jag talade länge med sköterskan, förklarade situationen och sade att jag ville att min mamma skulle få vara i en positiv miljö med ökade möjligheterna till återhämtning. Mamma ropade borta från sängen: ”Det kvittar för min del, jag bryr mig inte om var jag blir behandlad.”

Sköterskan på Docrates förstod läget och försäkrade mig om att hon säkert skulle bli intresserad så småningom när hon hade hunnit smälta informationen. Något som verkligen fick mig att känna mig trygg var att sköterskan frågade hur mamma hade reagerat på beskedet och hur vi som familj hanterade situationen. Då blev jag övertygad om att Docrates var den plats där jag ville att mamma skulle vårdas.

Jag avslutade samtalet och sköterskan lovade att börja med alla förberedelser och återkomma till oss så fort som möjligt.

Några timmar senare ringde telefonen. Det var sköterskan som berättade att hon hade bokat en tid för oss följande måndag hos en onkolog och den kirurg som skulle utföra operationen. Jag sade till mamma att jag skulle förlåta henne om hon låg kvar i sängen och grät hela dagen, men dagen efter skulle hon vara tvungen att kliva upp och klä på sig annars skulle jag bli arg. Den kvällen satt vi tillsammans i soffan trots att vi haft en riktigt tuff dag.

Det finns hjälp att få

På måndagen när vi körde de 18 milen från vårt hem i Naantali, en välkänd kurort på Finlands sydvästra kust, till Helsingfors var vi fulla av blandade känslor. När vi kom fram till Docrates blev jag förvånad över den varma stämningen. Ingen såg sjuk ut, och ändå visste jag att det i varje grupp av människor troligen fanns någon som hade cancer. Det var skrämmande men också lugnande.

Vårt möte med läkaren var också tröstande och lugnande, eftersom min mammas tumör var liten och de trodde att prognosen var god.

Tidigt på tisdag morgon fick vi sedan träffa kirurgen som skulle göra operationen på Laser Tilkka, en av Docrates samarbetspartner vid bröstcanceroperationer. Min mamma sade att hon fortfarande inte brydde sig om vad de gjorde, bara ”det” togs bort helt och hållet. I något läge insåg jag att jag satt och diskuterade olika alternativ med läkaren och fattade beslut å min mammas vägnar. I slutändan bestämde vi oss för mastektomi och rekonstruktion av ett nytt bröst.

En vecka senare var vi tillbaka på sjukhuset och förberedde oss inför mammas operation. I det här skedet fick jag flera gånger försöka förklara vad som skulle hända, eftersom mamma började bli lite intresserad. Nu var hon förtröstansfull inför operationen, vilket underlättades av att vi visste att personalen var kunnig, professionell och empatisk.

Därefter fanns det inget annat att göra än att vänta, vilket jag gjorde hemma hos en vän. Före operationen visste vi inte om cancern hade spridit sig någon annanstans eller inte.

Operationen tog flera timmar, timmar fulla av oro.

Några timmar senare ringde telefonen och det var sköterskan från uppvakningsrummet. ”Jag ville bara ringa och berätta att armhålan och lymfkörtlarna var rena från cancer. Din mamma mår bra. Vi är inte riktigt klara med operationen än men jag ringer igen när vi är färdiga så att du kan komma hit och träffa henne.”

Jag grät av lycka! Först för att det var så underbart att få så goda nyheter och sedan för att det var så fantastiskt att sköterskan hade brytt sig om att ringa och berätta. Det var så omtänksamt av henne att tänka på min smärta och oro, som delvis berodde på att jag att inte visste vad som hände.

Återhämtningen

Dagarna efter operationen blev långa. På sjukhuset satt jag vid min mammas sida från morgon till sena kvällen. Hon blev bättre för varje dag. Vårdpersonalen var helt otrolig. De tog inte bara hand om min mamma på bästa sätt, de tog också hand om mig på ett fantastiskt vis. De goda nyheterna var att tumören bara var 7 millimeter och att den inte hade spridit sig, vilket innebar att allt talade för att ingen ytterligare behandling skulle bli nödvändig.

Två veckor senare fick vi ytterligare en chock. Patologen som undersökte tumören hade kommit fram till diagnosen HER-2-positiv, grad 2, östrogenreceptorpositiv bröstcancer. Det innebar att mamma skulle bli tvungen att ta ett målstyrt läkemedel som ofta kombineras med cytotoxiska agenter. Mamma började gråta och jag med.

Vi flyttades över till Docrates där all behandling skulle ges. Läkaren och jag skräddarsydde en behandling som skulle passa mamma, och som tog hänsyn både till den fysiska och mentala sidan. Vi kom till den första behandlingen med blandade känslor. ”Ta med en påse, du kommer att kräkas resten av dagen”, fick mamma höra av sina bekanta.

Mamma var rädd. Tänk om hon skulle få en allergisk reaktion eller behöva kräkas konstant? Tänk om allt skulle gå fel av någon annan anledning? Vid den första behandlingen satt sköterskan bredvid mamma hela tiden och lugnade henne. Hon tog också mammas oro på allvar. Inför hemfärden fick vi goda råd och man bad oss ringa direkt om det var något vi var oroliga över.

Mamma mådde bra under alla behandlingarna som följde. Hon behövde inte kräkas en enda gång, och kände sig så stark att vi kunde göra flera resor till olika platser i Europa. Hon fick visserligen lite tunnare hår men hon var väldigt glad över att inte allt föll av så att hon skulle behöva peruk.

För varje gång vi kom till Docrates kändes det allt lättare. Förutom den fina omvårdnaden fick vi nya vänner bland personalen. Behandlingarna var förstås ändå tuffa både mentalt och fysiskt. Men jag är helt övertygad om att den empatiska, kunniga och omtänksamma personalen, den avancerade och precisa behandlingen samt det smidiga samarbetet mellan Docrates och Tilkka på ett avgörande sätt har bidragit till min mammas tillfrisknande.

För alla cancerpatienten är det väntan som är det värsta. Det är därför det var så underbart att alltid få resultaten direkt. Inget köande eller onödigt väntande. I en sådan här situation är varje extra timme en timme för mycket.

Trots att vi har haft ett väldigt tufft år har vi också lärt oss mycket. Vi sätter nytt värde på livet och njuter av varje dag. Min mamma och jag säger ofta att vi hoppas att vi aldrig ska behöva rekommendera en cancerklinik till någon vi känner, men om det ändå skulle bli så kan vi verkligen rekommendera Docrates. Enligt vår uppfattning finns det inget bättre ställe att få vård.

Min mamma är nu friskförklarad och vi vill tacka alla i personalen: Tiia Pihlamaa, Katariina Laurila, Leila Vaalavirta, Arja Vilkko och de underbara sköterskorna Martta, Jenni, Marianne och Malviina. Utan er skulle vi inte varit här idag.