35 års arbete mot cancer hos kvinnor: Johanna Mäenpää börjar ta emot patienter på Docrates Cancersjukhus

Johanna Mäenpää är specialistläkare i kvinnosjukdomar och förlossningar samt gynekologisk onkologi. Hon är även medicine och kirurgie doktor samt professor i obstetrik och gynekologi vid Tammerfors universitet. Mäenpää har arbetat med behandling av gynekologisk cancer och forskning i hela 35 år.

Cancersjukdomar var ändå inget självklart val för Mäenpää. Efter sin läkarexamen beslöt hon sig för att specialisera sig på kvinnosjukdomar och förlossningar, och hon var övertygad om att hon skulle bli förlossningsläkare.

– Under min studietid i Åbo fick jag redan på min första kurs i gynekologi chansen att med egna händer hjälpa sex bebisar komma till världen, och det var en helt fantastisk känsla, säger Mäenpää med ett leende.

– Jag märkte att jag hade hittat en bransch som jag gillar. Jag tyckte att det vore underbart att få arbeta som förlossningsläkare. Men i samband med mina specialiseringsstudier fick jag uppleva en utmanande förlossning, och dessutom erbjöds jag en möjlighet att doktorera inom cancersjukdomar. Efter att jag lämnade in min doktorsavhandling har jag aldrig tvekat över mitt branschval. Jag blev fascinerad av cancersjukdomar och efter min gynekologexamen fortsatte jag att specialisera mig inom gynekologisk onkologi, berättar Mäenpää.

”Jag vill hitta en bättre behandling för mina patienter”

Mäenpää har arbetat största delen av sin karriär vid Tammerfors universitets centralsjukhus först som avdelningsläkare, sedan som avdelningsöverläkare och de senaste 10 åren som överläkare på kvinnokliniken.  År 2010 blev hon professor i obstetrik och gynekologi vid Tammefors universitet.

Utöver traditionellt patientarbete har Mäenpää alltid haft ett brinnande intresse för forskning. Hon har deltagit i mer än 20 nationella och internationella kliniska läkemedelsprövningar som ansvarig för den nationella forskningen. År 2018 utsågs Mäenpää av yrkeskåren inom klinisk läkemedelsprövning till Årets Forskningsläkare.

Mäenpää har inte precis trappat ner på takten. Hon medverkar alltjämt i flera projekt. Mäenpää är bl.a. ställföreträdande chef för den kliniska forskningsenheten vid den nordiska föreningen för gynekologisk onkologi, som bedriver en hel del kliniska läkemedelsprövningar. Forskningsenheten under de senaste åren har nått toppen i Europa.

Även vid Docrates har Mäenpää mycket att ge med sin långa erfarenhet av klinisk läkemedelsprövning. Inom kort inleds t.ex. en immunonkologisk läkemedelsprövning för patienter med spridd och återkommande livmodercancer.

Mäenpää vet exakt vad som motiverar henne som forskare.

– Det kan låta naivt, men jag vill hitta en bättre behandling för mina patienter. Givetvis är jag också ambitiös i mitt arbete.

PARP-hämmarna har revolutionerat behandlingen av äggstockscancer

Under de allra senaste åren har Mäenpää bevittnat hur en effektivare behandling av äggstockscancer har vunnit insteg i branschen. Hon har medverkat i utvecklingen av nya, revolutionerande selektiva läkemedel, nämligen PARP-hämmare.

– Jag känner mig privilegierad över att ha fått delta i detta arbete. PARP-hämmarna har revolutionerat behandlingen av framskriden äggstockscancer och vi kommer att se många fler revolutionerande framsteg. I fråga om en viss typ av äggstockar, som representerar cirka 70 % av alla former av äggstockscancer, har hälften av patienterna nytta av de nya selektiva läkemedlen. Sannolikheten för att dessa ska få återfall är 60–70 % mindre jämfört med en kontrollgrupp. Talet är ännu högre hos patienter med BRCA-mutation. Vi har redan nu i vissa fall lyckats omvandla äggstockscancern till en kronisk sjukdom. Patienten kan leva med en kronisk sjukdom om den behandlas aktivt. I framtiden kommer detta sannolikt att kunna åstadkommas hos allt fler patienter.

Mäenpää berättar att också immunonkologiska behandlingar används allt mer inom äggstockscancer. Något genombrott har dock ännu inte skett.

– När det gäller gynekologiska cancerformer är det mer sannolikt att dessa behandlingar börjar användas först på patienter med livmodercancer, menar Mäenpää.

Mäenpää anser det vara viktigt att informationen om kliniska läkemedelsprövningar inte döljs, utan att patienterna lätt kommer åt att se vilka prövningar som pågår. För vissa kan kliniska prövningar erbjuda en möjlighet när de vanliga behandlingarna inte har någon effekt.

– Situationen håller lyckligtvis på att förändras. Patienterna förstår bättre än tidigare att de själva kan kontakta forskningscentralerna, och det framtida nationella cancercentret förbättrar situationen ytterligare.

Utmaningar i framtiden

Mäenpää nämner tidig identifiering av äggstockscancer som en av de utmaningar som framtiden kommer att föra med sig. Nya, lovande diagnostikmetoder undersöks för närvarande, och Mäenpää har också själv aktivt deltagit i detta forskningsarbete.

I framtiden hoppas Mäenpää också att HPV-testet ska ersätta papa-provet som nationell metod för screening av cancer i livmoderhalsen i Finland.

– I stora randomiserade undersökningar har man påvisat att man effektivare kan hitta förstadier av cancer med hjälp av HPV-test jämfört med papa-prov, konstaterar Mäenpää.

När cancern upptäcks i förstadieskedet är det också lättare att behandla den. Förstadieförändringar behandlas bl.a. med elektrisk slinga, dvs. genom loop-behandling. Kolposkopier, dvs. endoskopier av livmodermunnen, kan ge mer information om förändringar som upptäckts genom papa-prov eller HPV-test.

En annan utmaning som Mäenpää ser i framtiden är förmågan att betrakta cancerpatienten som en helhet.

– I takt med att läkarvetenskapen blir allt mer splittrad blir det allt svårare att komma ihåg det här. Cancerpatienterna kan också lida av andra besvär, som man måste kunna behandla. Det är också viktigt att patienten bemöts på ett medmänskligt sätt. Även om vi är tvungna att fokusera på själva problemet måste vi ändå komma ihåg att patienterna är människor, medmänniskor och närstående. Det här är det första vi måste tänka på när vi möter en patient.

Trots att Mäenpää kan se tillbaka på många fina framgångar i sin karriär, såsom den professur hon fick för 10 år sedan, har hon ett minne som betyder mer än allt annat.

– När jag fyllde jämna år ordnade mina forskningspatienter en överraskningsfest för mig, och de hade själva bakat kakor till festen. Det var en positiv upplevelse som jag aldrig kommer att glömma. Jag kände att något hade gjorts rätt.