Sköldkörtelcancer

Sköldkörtelcancer har blivit vanligare under senare tid. Man vet att sjukdomen är vanligare hos kvinnor än hos män. I genomsnitt insjuknar man vid 25-65 års ålder.

Det är trösterikt att veta att behandlingsresultaten vid sköldkörtelcancer är goda. Vid en jämförelse av antalet personer som fortfarande är vid liv fem år efter att ha drabbats av någon form av cancer är procentandelen vid sköldkörtelcancer bland de högsta. Med andra ord är personer som insjuknat i denna cancerform med högsta sannolikhet sjukdomsfria fem år efter diagnosen.

Sköldkörtelcancer kan delas in i tre huvudtyper: papillär, follikulär och medullär sköldkörtelcancer. De har olika cellbildningar och deras beteenden skiljer sig åt även i andra avseenden. Bland de olika typerna av sköldkörtelcancer är den papillära vanligast och lyckligtvis även ofarligast. Näst vanligast är follikulär sköldkörtelcancer och den medullära varianten är mest sällsynt.

Sjukdomsrisk för sköldkörtelcancer

I de flesta fall kan orsaken till sköldkörtelcancer inte spåras. Den enda kända riskfaktorn för sköldkörtelcancer är exponering för joniserande strålning, som en tidigare strålbehandling av halsområdet eller exponering vid en strålningskatastrof. Dessa orsaker är mycket sällsynta. Radiojodbehandling vid förhöjd sköldkörtelfunktion ökar inte cancerrisken. På grund av den radioaktiva jod som spreds i luften i samband med kärnkraftverksolyckan i Tjernobyl kunde en betydande ökning av sköldkörtelcancerfallen konstateras i närområdena.

Symptom på sköldkörtelcancer

Det vanligaste och ofta enda symtomet vid sköldkörtelcancer är en knöl på halsen, som växer mycket långsamt under flera månader. Om en sådan knöl kan kännas på halsen ska man alltid låta sig undersökas. Sköldkörtelcancer kan även orsaka förstorade lymfkörtlar på halsen. Om cancern redan har spridit sig till halsstrukturen kan symtomen vara hes röst eller sväljsvårigheter. Dessa symtom kan dock även vara allmänna symtom på andra sjukdomar.

Diagnostisering av sköldkörtelcancer

En sköldkörtelknöl kan undersökas med ultraljud och finnålsbiopsi. Ultraljudsundersökningen kan inte skilja på en godartad eller elakartad tumör, men kan ge en indikation av tumörens karaktär och hjälpa till att rikta in den lilla provtagningsnålen. Cellerna från nålen undersöks i mikroskop och en patologexpert måste analysera resultatet.

Finnålsbiopsi är vanligtvis tillförlitlig vid papillära och medullära cancerformer, medan en follikulär tumör ofta kräver ett större vävnadsprov från sköldkörteln. Samtidigt avlägsnar man vanligen den sköldkörtellob där knölen har varit.

Det säkraste sättet att fastställa knölens egenskaper är att ta bort den. Detta rekommenderas om knölen är stor, exceptionellt hård, har vuxit snabbt eller om patienten har fått strålbehandling i halsområdet. Laboratorieundersökningar är vanligen inte till någon hjälp vid diagnostiken av sköldkörtelcancer.

Behandling av sköldkörtelcancer

Behandlingsformer vid sköldkörtelcancer är kirurgi, radiojodbehandling, extern strålbehandling samt cellgifter, d v s cytostatikabehandling. Den grundläggande behandlingen vid sköldkörtelcancer är kirurgi, där målet är att avlägsna hela sköldkörteln så noggrant som möjligt. Samtidigt tar man bort eventuella närliggande sjuka lymfkörtlar. Vid papillär och follikulär cancer ges patienten radiojodbehandling efter operationen. De opererade patienterna behöver tyroxin, dvs. sköldkörtelhormon, under resten livet eftersom den borttagna sköldkörteln inte längre utsöndrar detta.