Myelom

Myelom kan bilda runda sjukdomshärdar av olika storlekar i skelettet, där den normala benvävnaden på dessa ställen försvinner. En sådan sjukdomshärd kan utgöra risk för benfraktur. Sjukdomen kan också förorsaka benskörhet dvs. osteoporos. Myelom kan ibland bilda en fast tumör utanför skelettet, dvs. en plastmacytom. Ibland kan det finnas flera plasmacytomer. Patienterna är vanligtvis mellan 50-70 år när de insjuknar i myelom.

Efter vad vi vet idag så är myelom en obotlig sjukdom, men med nuvarande behandlingar kan man få sjukdomens spår att helt försvinna, avlägsna symptomen och förbättra patientens livskvalitet. Under de senaste åren har myelompatienternas livslängd, tack vare de nya behandlingarna, blivit klart längre jämfört med för 10 år sedan. Sjukdomen har blivit ett tillstånd som liknar en kronisk sjukdom, som alltid kan behandlas när sjukdomen återkommer.

Sjukdomsrisk för myelom

Orsaken till myelom är okänd och det finns inga förebyggande faktorer som vi känner till. Innan myelom bryter ut kan patienten ibland haft ett avvikande protein (M-komponent) i blodet, till och med under flera årtionden innan sjukdomen har brutit ut. Om en sådan M-komponent förekommer är detta en riskfaktor för myelom.

Symptom på myelom

Myelom förekommer på olika sätt. Det första symptomet kan vara en kraftig trötthet som beror på anemi eller en svår infektionssjukdom. Ibland är njursvikt det första symptomet på sjukdomen. Det vanligaste symptomet är bensmärta någonstans i kroppen, vanligen i ryggraden. Benförändringar uppstår vanligen i ryggkotorna, revbenen, skallen, bäckenet och i extremiteternas långa ben. Det kan förekomma frakturer i skelettet utan anledning eller till följd av en lindrig skada. Orsaken till ryggsmärtan kan vara en kollaps av en ryggkota, dvs. kompressionsfraktur, som ibland kan förorsaka förlamningssymtom om ryggmärgen samtidigt förträngs. Kalcium som frigörs från benen kan leda till en ökad kalciumhalt i blodet (hyperkalcemi), som tillsammans med M-komponenten i blodet kan skada njurarna. I samband med sjukdomen konstateras också ofta anemi. Sänkan är ofta betydligt förhöjd. Om myelom redan har framskridit till en fas med symtom som kräver behandling, beror symptomen ofta på anemi, njursvikt, hyperkalcemi eller bensmärtor.

Diagnostisering av myelom

Myelom hittas ofta av en slump när man börjar utreda orsaken till hög sänka eller anemi. Diagnosen baseras på benmärgsfynd och indikation av paraprotein, dvs. M-komponent. För att diagnostisera sjukdomen och utreda dess karaktär behövs en benmärgsbiopsi, blod- och urinprov samt röntgenbilder av skelettet.

Behandling av myelom

Om sjukdomen är begränsad, blodets kalciumhalt normal, det inte finns några benförändringar och njurarnas funktion är normal, kan sjukdomen uppföljas utan behandlingar. Då kallas sjukdomen för symptomfri myelom. Då följs patientens tillstånd upp regelbundet. Allt för tidigt inledd behandling har konstaterats förorsaka onödiga biverkningar utan att denna skulle förlänga livslängden.

Det rekommenderas att behandling inleds om patienten har tydliga symptom eller fynd konstaterats, såsom benförändringar eller njursvikt. Idag används vanligen kombinationer av olika läkemedel och behandlingen väljs individuellt, med hänsyn till exempel till patientens ålder och andra sjukdomar. Det vanligaste läkemedlen är kortisonpreparat i höga doser tillsammans med andra läkemedel, såsom vissa cellgifter, dvs. cytostatika, samt nya läkemedel mot myelom, dvs. bortezomib, talidomid eller dess derivat lenalidomid.

En viktig del av myelombehandlingen är olika stödbehandlingar. Mot skelettsmärtor används starka smärtstillande medel och vid behov strålbehandling. Skelettet behandlas med läkemedel som stärker det. Motion har också viktig roll när det gäller att stärka skelettet. Infektioner förhindras med olika antimikrobiella läkemedel.

Vid vård av en patient under 70 år som är i gott skick är syftet att framskrida från stamcellstransplantation av patientens egna stamceller till stödd intensiv behandling, dvs. autologisk stamcellstransplantation. Denna behandling ges sist, när myelomen först har behandlats med de andra ovan nämnda behandlingarna.

Nästan alla läkemedelsbehandlingar mot myelom kan genomföras hemma eller vid polikliniken. Behandlingarna pågår vanligen under flera månader. Under dessa följs patientens tillstånd och behandlingens effekt upp noggrant. Den vanligaste uppföljningsmetoden är undersökning av M-komponenten i blodprov. Med behandlingar kan man ofta få sjukdomen i god balans och till och med få den att helt försvinna (s.k. remission). Behandlingarna påbörjas på nytt om sjukdomen framskrider betydligt.

Vid vård av unga patienter med dålig prognos kan även s.k. allogen stamcellstransplantation användas. När det gäller de flesta myelompatienter kommer denna behandlingsform dock inte på fråga. En enskild plastmacytom behandlas bara med strålbehandling. Detta förutsätter att egentlig myelom i benmärgen inte alls konstaterats.