Lungcancer uppstår vid okontrollerad celldelning i luftrören eller i själva lungvävnaden. Lungcancer kan indelas i två huvudgrupper: icke-småcellig och småcellig lungcancer. Cirka 85 procent av alla lungcancerfall är icke-småcellig lungcancer och resten, 15 procent, är småcellig. Behandlingsmetoderna är olika för de två olika lungcancerformerna.
Sjukdomsrisk för lungcancer
Rökning är den mest kända och undersökta orsaken till lungcancer. 90 procent av lungcancerfallen beror på rökning. Även passiv rökning, dvs. exponering för tobaksrök då andra människor röker, ökar risken för att insjukna. Vissa former av icke-småcellig lungcancer kan uppkomma också hos icke-rökare. Det finns många faktorer i vår arbets- och livsmiljö som också kan öka risken för lungcancer, som arsenik, nickel- och kromföreningar, radon och asbest.
Symptom på lungcancer
Symtomen kommer tyvärr sällan i ett tidigt skede av sjukdomen, utan först då sjukdomen är lokalt avancerad eller spridd.
Typiska symptom på lungcancer:
- hosta
- blodiga upphostningar
- andnöd
- återkommande lunginflammationer
- allmänsymtom (dålig aptit, svaghet, trötthet, feber och viktminskning)
- ibland upptäcks sjukdomen först när tumören har spridit sig till lymfkörtlarna på halsen och ger upphov till förstorade lymfknutor, eller pga symtom från metastaser
Diagnostisering av lungcancer
Vid misstanke om lungcancer är den första åtgärden en röntgenundersökning av lungorna. Om patienten har upphostningar kan slemprover eventuellt genomsökas för att hitta cancerceller. Detta görs genom att slemprover insamlas och undersöks i ett mikroskop. Denna metod är inte helt tillförlitlig. För att säkerställa diagnosen kan man även ta vävnadsprover från cancertumören med hjälp av kanyler av olika tjocklek. Bronkoskopi är en undersökning där svalget lokalbedövas och en böjlig rörkikare förs ned i lungorna via luftstrupen. Därefter kan man ta vävnadsprover.
Om sjukdomen inte kan säkerställas med ovannämnda metoder kan man ta ett vävnadsprov med hjälp av en tunn nål som förs in genom bröstkorgsväggen till den misstänkta tumören. Tumörens läge i lungorna avgör om denna åtgärd kan genomföras. Nålen styrs till rätt plats med hjälp av datortomografi- eller ultraljudsutrustning. Undersökningen kan kännas obehaglig för patienten men är snabbt över. Man undersöker i mikroskop om det finns cancerceller i vävnadsprovet.
För att kunna planera rätt behandling är det viktigt att celltypen fastställs, det vill säga om cancern är icke-småcellig eller småcellig, samt även vilken undergrupp av icke-småcellig luncancer det är frågan om. Dessutom gör man specialundersökningar för att avgöra vilka läkemedel som är mest lämpade. Sjukdomens utbredning undersöks vanligen genom datortomografi av lungorna, och övriga organ. Detta gör man för att kunna välja rätt behandling.
Behandling av lungcancer
Lungcancer kan behandlas på flera olika sätt: med kirurgi, strålbehandling, cytostatika eller andra målinriktade läkemedel. Valet av behandlingsform påverkas förutom av celltypen också av sjukdomens spridningsgrad, patientens ålder, kön och förekomsten av allmänna symtom (viktminskning) före behandlingen.
Den behandlingsform man eftersträvar vid icke-småcellig lungcancertumör är kirurgi, den metod som botar flest patienter med lungcancer. En operation är krävande och endast möjlig om patientens tillstånd tillåter detta, om cancern är lokal och det har bekräftats att den är av icke-småcellig typ. Vid småcellig lungcancer är kirurgisk behandling endast möjlig om cancern är begränsad till ett litet område, annars är cytostatika den vanligaste behandlingsformen vid småcellig lungcancer. Om man inte kan operera eftersträvar man sk. kemoradioterapi (en kombination av cytostatika och strålbehandling), vilket kan förhindra att sjukdomen sprids, förbättra livskvaliteten och förlänga livet för patienterna. Vid vissa former av icke-småcelligt lungcancer finns det tillgängligt målinriktade läkemedel. Lämplighet för dessa läkemedel avgör man med specialundersökningar av vävnadsproverna från lungtumören eller en metastas.