Publicerad: 09.10.2020

Johny och Leena: Den största rädslan har varit att vår dotter blir ensam kvar i världen

Familjen Gustafsson har drabbats av cancer två gånger. Ändå ser den positiva familjen framåt med glimten i ögat: Framtiden ser ljus ut.

Leena, 63, tittar ut genom fönstret hemma i Stockholm. Det regnar ute och de planterade magnoliaträdens vackra färgprakt har försvunnit. Corona har envetet hållit familjen på tre personer innanför hemmets fyra väggar sedan flera månader tillbaka. Leenas man Johny, 74, återhämtar sig från prostatacancer och deras dotter Henna, 36, tillhör en riskgrupp på grund av sin funktionsnedsättning.

Trots de begränsningar som corona medför utstrålar hemmet ett lugn. Det gångna 1,5 året har varit tungt och fyllt av oro på grund av Johnys sjukdom. I förhållande till det är begränsningarna ett litet bekymmer. Dessutom är Johny och Leena vana att tillbringa mycket tid hemma som närståendevårdare till sin dotter. Den sammansvetsade familjen kan glädjas åt små saker i vardagen.

Till exempel katten Hampus och de gemensamma bilturerna utan något bestämt mål bjuder på förströelse. Johny berättar att han har mått så bra efter cancerbehandlingarna att han har orkat göra precis samma saker som före insjuknandet. En av hans passioner är trädgårdsarbete.

För tillfället står maten som Johny lagat i ugnen.

– Allt är i ordning just nu. Jag är lycklig att jag mår så bra, säger han.

– Mina PSA-värden har hållit sig i styr, jag har inte haft ont, jag sover hela natten utan att vakna och magen mår bra. Förutom när jag har druckit öl, skrattar han gladlynt.

 

Oro för dottern

Hälsa är något som familjen Gustafsson värdesätter särskilt mycket. Även Leena har haft bröstcancer för åtta år sedan. Familjens sjukdomar har lett till stor oro för hur dottern ska klara sig, eftersom Henna behöver hjälp i det dagliga livet.

– Den största rädslan har varit att vår dotter blir ensam kvar i världen. Den känslan är obeskrivlig, säger Leena tyst.

När Johny fick prostatacancer stod det alltså klart för familjen att de ville ha god vård snabbt för att sannolikheten för att bli frisk skulle vara så god som möjligt.

De alternativ för operation eller aktiv uppföljning som erbjuds i Sverige passade dock inte paret.

– När läkaren berättade vad som skulle göras under operationen, sade jag att det inte var ett alternativ för mig. Jag ville närma mig problemet ur en annan infallsvinkel, berättar Johny.

När paret kom hem efter läkarbesöket beslutade de sig för att skaffa en ny medicinsk bedömning av behandlingen. Leena kontaktade Docrates Cancersjukhus.

– Jag fick höra att specialistläkare inom cancersjukdomar Timo Joensuu hade en ledig tid direkt. Jag flög till Helsingfors nästa morgon, berättar Johny.

Ingen tid för rädsla

Under de följande tre dagarna fick Johny genomgå noggranna undersökningar på Docrates, varefter han fick en vårdplan. Enligt planen skulle den lokala prostatacancern behandlas med vävnadsintern strålbehandling, HDR-brakyterapi, samt extern strålbehandling. Johny hörde att han hade alla möjligheter att helt tillfriskna från cancern.

– Undersökningarna visade även att cancern mycket sannolikt skulle börja sprida sig till lymfkörtlarna, så det var bra att inleda behandlingen direkt, berättar Johny.

Johny återvände till Stockholm och efter att ha diskuterat med Leena bildade paret sig en klar uppfattning om var cancern skulle behandlas. Platsen var helt klart Docrates. De långa vårdköerna i Stockholm avgjorde beslutet. Då var väntetiden 13–14 månader.

Familjen packade alltså ned sina saker i bilen och tog båten till Helsingfors. I december 2019, nio dagar från cancerdiagnosen, fick Johny sin första strålbehandling på Docrates.

– I det här skedet blev det klart för mig att jag hade cancer. När jag fick höra det för första gången kände jag ingenting, bara tomhet. Sedan hände allting så snabbt att jag egentligen inte hade mycket tid att tänka på saken, än mindre att bli rädd. Jag inser att det är viktigt med snabb vård även så att man inte hinner börja grubbla och oroa sig.

– Även Docrates sätt att bemöta mig gav en känsla av trygghet. Jag fick alltid uppriktig information om vad som skulle hända vid varje tillfälle och personalen frågade hela tiden hur jag mådde. Jag fick en stark känsla av att med det här teamet kommer allting att gå bra. De vet vad de gör.

Bekanta personer som tar sig tid

Under Johnys sex veckor långa behandling bodde familjen på ett lägenhetshotell bredvid sjukhuset. Leena och Johny konstaterar att boendet är dyrt, men arrangemanget var nödvändigt för dem.

– Vi var tvungna att ta med vår dotter, eftersom det är svårt att få utomstående hjälp till henne. Lägenhetshotellet hade allt vi behövde från kök till tvättmaskin, så det var värt det. Å andra sidan hade jag inte klarat mig själv hemma och inte heller Johny själv i Finland, säger Leena.

Från hotellet gick det också enkelt och snabbt att ta sig till sjukhuset för behandlingarna.

– När jag kom till sjukhuset kändes det alltid mer som att jag kom till ett hem än ett sjukhus. Stämningen var varm. Jag blev väl mottagen av alla, personalen kände mig och hälsade med mitt namn. Det mest förbryllande var att jag alltid pratade med samma personer, varje gång.

– Personalen hade dessutom alltid tid för mig. En gång när jag pratade med en sjuksköterska frågade jag om det inte fanns något annat att göra. Jag fick ett nej till svar, skrattar Johny.

– Vi har en bra hälsovård även i Sverige, jag säger inget annat. Problemet är att det råder personalbrist och att de därför inte har tid med en.

En andra chans x 2

Nu har det gått över ett halvår sedan Johnys senaste behandling. Han går regelbundet på kontroller i Sverige och för närvarande ser allting bra ut.

– Även om jag i början drabbades av några biverkningar gick allting bra till slut.

Hela familjen Gustafsson känner stor tacksamhet till Docrates.

– Behandlingen var helt enkelt bra. Jag blir nästan gråtfärdig när jag tänker på hur personerna runt omkring mig var, hur de pratade med mig och bemötte mig med stor kärlek och värme, säger Johny.

– Jag älskar personalen på Docrates, men jag vill ändå aldrig mer träffa dem, fortsätter Johny med ett skratt.

Leena känner sig ytterst lättad över att cancern är borta.

Leena och Johny berättar att de har lagt alla sina besparingar på behandlingarna, men hoppas att de kan få ersättning från Försäkringskassan i Sverige.

– Å andra sidan, vad behöver man pengar till om man är död? Vi har bara ett liv, konstaterar Johny.

Familjen ser på framtiden med tillförsikt. Leena och Johny, som hållit ihop i 28 år, upplever båda att de har fått en andra chans i livet.

– Jag anser att framtiden ser ljus ut. Jag är en sådan som inte oroar mig för mycket. Jag möter det som kommer, säger Johny.

– Jag tror i alla fall att jag blir minst 96 år. Kanske till och med 100, säger han och brister ut i skratt.