En bröstcancerpatients berättelse: Hitta de små goda stunderna, även när världen runtomkring rasar ihop

Oona Haapakorpis bröstcancer visade sina första tecken efter en höstlig stavgångspromenad, då den vänstra armhålan började ömma. Efter en blodpropp i lungan som upptäcktes på sommaren var stavgångspromenader ett lämpligt sätt för 48-åriga Oona att återuppta motionen.

– Först trodde jag förstås att armhålan var öm från stavgång, en helt ofarlig åkomma antog jag, berättar Oona.

– När smärtan fortsatte ville jag vara säker och bokade tid hos en gynekolog, tillägger hon. Gynekologen skickade henne för säkerhets skull vidare på närmare undersökningar.

– När diagnosen kom blev jag helt handfallen. Allt hade varit i ordning när mitt bröstområde hade undersökts noggrant bara tre månader tidigare. Det kom som en stor chock för mig, så är det bara, att cancer är ett tecken på döden. Den första helgen efter diagnosen spenderades i samtal med min man, gråten och ilskan kom senare, minns Oona.

Efter första besöket var beslutet enkelt

När diagnosen bekräftades i början av december hade Oona hopp om att få behandling så snart som möjligt. Den första tiden kunde dock inte bokas förrän året därpå.

– Det kändes som en alldeles för lång väntetid, jag ville få klarhet och börja behandlingen så snart som möjligt, berättar Oona om sina tankar.

– En vän från Sverige rekommenderade mig ett privat cancersjukhus i Helsingfors, berättar Oona.

– Av en slump hade jag just hört reklam för Docrates Cancersjukhus på radion, skrattar Oona.

Även om man under covidtiden vant sig vid att vara ensam, var det ett slag i ansiktet i den här situationen. Cancer och ensamhet var en bedrövlig kombination.

– Jag minns ingenting från de första läkarbesöken. Det var tungt att komma till mottagningen ensam, pandemin begränsade ju närvaron av följeslagare på sjukhuset. Det var en hemsk känsla när jag gick in genom sjukhusdörren helt ensam, berättar Oona.

– Lyckligtvis kunde min man delta i de första mottagningarna per telefon, själv kommer jag inte ihåg något av dem.

Trots allt var upplevelsen trygg för Oona.

– Redan från första besöket kände jag att jag var den allra viktigaste patienten när det var min tur. Personalen var hundraprocentigt där för mig. Detta gav en känsla av trygghet mitt i bedrövelsen, sammanfattar Oona.

– Ingen hade någonsin bråttom, och det fanns inga bekymmer eller frågor som man inte kunde kontakta personalen om. Det stöd jag fick från Docrates personal var ovärderligt, säger Oona och nämner specifikt hennes egen läkare, överläkare i läkemedelsbehandlingar och specialist i cancersjukdomar Tuomo Alanko. Oonas egen koordinerade sköterska Helena Juutinen, fysioterapeut Sonja Snygg och Marianne Ekholm från läkemedelsbehandlingen får också ett särskilt tack.

– Det var ett självklart beslut för mig att inleda behandlingen hos Docrates, säger Oona.

Individuell vårdplan

Innan behandlingen påbörjades genomgick hon noggranna diagnostiska undersökningar, som magnetundersökning och PET-DT-avbildning. Här säkerställde man till exempel tumörens storlek och exakta läge, dess möjliga utbredning och genetiskt arv. Oonas typ av cancer definierades som trippelnegativ bröstcancer.

Bröstcancern behandlades före operationen med kemoterapi, det vill säga cytostatika, som Oona fick i 15 veckor. Tumören krympte bra, så i början av maj var det möjligt att fortsätta med bröstbevarande kirurgi. Under operationen tog Jari Viinikainen, specialist i plastikkirurgi, bort tumörområdet. Cancerceller hittades fortfarande i en av portvaktskörtlarna, så lymfkörtlarna i armhålan måste också avlägsnas.

Efter operationen fick Oona cytostatika oralt i ytterligare sex månader. Dessutom fick hon strålbehandling på operationsområdet i syfte att säkerställa att sjukdomen inte återkommer lokalt i bröstet eller i de närliggande lymfkörtlarna.

Gazpacho och svartrotssoppa

Mat är en viktig del av Oonas liv, så den gav tröst och små, viktiga ögonblick även mitt i vardagen som skuggades av en svår sjukdom.

– Den värsta biverkningen för mig med cytostatikan var absolut att förlora smaksinnet. Även om mitt hår föll av så var det inte alls en lika viktig sak för mig, säger Oona. Hon utvecklade exakta rutiner för den mat som smakade beroende på hur hon mådde i de olika stadierna av cytostatikabehandlingen.

– Gazpachon gjordes också finare och finare när behandlingarna fortskred så att jag åtminstone kunde äta något, minns Oona. Hennes 50-årsdag firades när återhämtningen redan var väl på gång och värdena tillräckligt bra, och då bestod menyn av rätter som var bekanta och trygga från sjukdomstiden.

– På listan fanns svartrotssoppa och naturligtvis gazpacho, säger Oona med ett leende.

Min kunskapstörst har varit stark

Redan från början hade Oona stort förtroende för sin egen återhämtning och att hon skulle klara sig igenom detta.

– Självklart är jag medveten om att cancern också kan återkomma, men ja, mitt förtroende för läkare och den medicinska vetenskapen är starkt. Det har varit viktigt för mig att vara medveten om alla fakta, min törst efter information har varit stor. Ett sätt att klara av sjukdomen har varit just det att jag har fått all möjlig information om min situation, vård och återhämtning, säger Oona.

– Tuomo kom också alltid med studier för mig att läsa, säger Oona med ett leende.

– Och jag fick alltid svar på alla mina frågor, det var en lättnad, sammanfattar hon.

Att fira mitt i en annorlunda vardag

För Oona var det viktigt att hålla fast vid feststunder i vardagen mitt under sjukdomen. Restaurangbesöken med maken var ett del av hennes normala liv. Tre festliga restaurangmiddagar var viktiga milstolpar längs Oonas cancerresa. När hon tittar på bilder från restaurang Savoy ser hon tillbaka på sina minnen från denna tid.

– När jag tittar på de här bilderna inser jag att den tiden nu är bakom mig. Lyckligtvis innehöll den sådana här speciella stunder också. Vi fick en helt egen flygel i restaurangen, så att vi kunde besöka restaurangen medan coronaviruset härjade. Jag försöker alltid minnas att ingen annan kan göra min dag bättre, bara jag själv. Jag bestämde mig för att det måste finnas bra stunder mitt i sjukdomen, oavsett hur världen runtomkring mig rasar ihop, säger Oona.

En allvarlig sjukdom lämnar spår

Att insjukna allvarligt har lämnat spår hos Oona på många sätt.

– Jag har alltid varit en positiv person och jag har försökt att leva i nuet, men nu kommer jag ihåg att vara närvarande i stunden på riktigt, säger hon. Efter sin egen tunga erfarenhet har Oona också en större oro för sina närstående.

– Jag är till exempel på ett helt nytt sätt rädd för att min make råkar ut för en olycka. Förståelsen för vad som verkligen betyder mest i livet har vuxit avsevärt, säger Oona.

– Min man och jag har också haft viktiga diskussioner på en mycket konkret nivå om de saker vi vill att den andra ska vara medveten om, ifall något skulle hända. Att prata är också ett sätt för mig att få ordning på tankarna. När jag har bearbetat mina funderingar kan livet gå vidare, konstaterar Oona.

Vill du boka tid?